Bild av Johan Karlssons skrotrobot vid Övernäs skola.

Utekonst

I Mariehamn finns ett antal permanenta konstverk utomhus. De flesta är monument över personer som varit betydelsefulla för staden och dess utveckling men också om konstverk som har ett renodlat dekorativt syfte. Flera av verken har en sjöhistorisk anknytning och har kommit till i anslutning till firandet av stadens eller självstyrelsens årsdag.  

Här presenterar vi de viktigaste av dessa verk – inalles 22 stycken – längs en tänkt promenadväg. På så vis kan du lätt ta del av dem i anslutning till den historia som en gång gjorde att de kreerades.  

Stava-Moster av Mia Arentz-Grastvedt, 1998

År 1876 hade fru Gustava Andersson (1831-1913), eller Stava-Moster som hon var kallad, förlorat sin man och yngsta son till havs. Den personliga förlusten kanske bidrog till att hon kom att ägna en stor del av sitt återstående liv åt att ta hand om sjömän.  

Åtta år senare, våren 1884, bildades en förening för att ordna bättre boendeförhållanden för de sjömän som kom till Mariehamn, samt för att se till att de sattes under moraliskt och kristligt inflytande.  

På Gustava Anderssons gård på Havsgatan – hon blev också föreståndarinna – inhystes det första sjömanshemmet. Hon upplät tre av sina rum och upprätthöll ordningen med varm hand.  

Under sin verksamhetstid skaffade sig Gustava ett rykte som en orädd, fast och respekterad person, varför man under mitten av 1990-talet, med finansiering av Sjömanshemsföreningen och vissa privatpersoner, beslöt att anlägga ett minnesmärke till hennes ära. Bysten skapades av Mia Arentz-Grastvedt och restes på en granitpelare vid Havsgatan. 

Gustava Andersson är den enda kvinna som blivit skulpterad i brons på Åland. Pelaren är av marmor.

Mannen vid ratten av Emil Cedercreutz, 1936

Mariehamns stads äldsta utekonstverk är Mannen vid ratten av Emil Cedercreutz (1879-1949). Det göts i gips redan 1913 och är tänkt att föreställa en av gestalterna i Frans Hjalmar Nordlings sjöfartsberättelser, sjöbussen Tasala-Vilkks. Verket är avsett att hedra minnet av de sjömän som omkommit på haven. 

Skulpturen Mannen vid ratten restes i Engelska parken i samband med stadens 75-årsjubileum 1936, men flyttades i mitten av 1950-talet till sin nuvarande plats vid sjöfartsmuseet. 

Kap-Horn-minnesmärke av Allan Palmer, 2000

Kap Horn-monumentet är en skulptur föreställande en flygande albatross i brons framför en fyrmastad bark graverad på rostfri plåt, gjord av sjökaptenen och konstnären Allan Palmer.  

Albatrossen återfinns också i den internationella Kap Horn-klubbens emblem. Det är en sägenomspunnen fågel bland sjömän då den sägs härbergera avlidna sjömäns själar.  

Monumentet är en hyllning till de sjömän som rundat Kap Horn under segel och som genom fredlig handel bundit samman världen. Det avtäcktes vid den 55:e Kap Horn-kongressen som hölls i Mariehamn år 2000 och står idag vid Sjöfartsmuseet.  

Havets folk av Matti Haupt, 1971

Vid Esplanadens västra ända reser sig ytterligare en skulptur med anknytning till hav och sjöfart.  

Det är bronsskulpturen Havets folk som tillkom med anledning av en donation till Ålands Kulturstiftelse 1970 och som överläts till staden våren 1971, på villkor att ett monumentalt bronskonstverk skulle uppföras.  

Konstnären Matti Haupt (1912-1999),hade enligt ett enhälligt beslut i stadsstyrelsen valts att utföra verket. Haupt hade både studerat och arbetat i Italien och skulpterade företrädesvis i granit och marmor med flick- och kvinnogestalter som huvudmotiv. 

Den fullbordade skulpturen (som skiljer sig från själva idéskulpturen i det att en jordglob har avlägsnats under mannens knä) fick utstå en del kritik under 1970-talet: den ansågs vara omodern och romantiserad.  

Idag anses den dock fylla en dekorativ funktion i stadsbilden.

Anadyomene av Ukri Merikanto, 1991

Inför Mariehamns stads 130-årsjubileum diskuterades i stadsfullmäktige uppförandet av ett konstverk på någon passlig plats i staden.  

Man bestämde sig småningom i kulturnämnden för att anordna en tävling för att gallra fram ett lämpligt verk. Därefter bjöd man in en handfull konstnärer att tävla på temat ”fredens öar”.  

Hela projektet riskerade dock efter ett politiskt mellanspel att läggas på hyllan. Då meddelade en privat sponsor att en donation skulle ges, på villkor att skulpturen placerades vid St. Görans kyrka.  

Tävlingen kunde ordnas och i januari 1990 meddelade en enhällig jury att Ukri Merikantos (1950-2010) förslag hade vunnit.

Den 6 augusti 1991, på Hiroshimadagen, avtäcktes skulpturen som fick namnet Anadyomene, efter livs- och kärleksgudinnan Afrodites tillnamn, i samband med en fredspredikan i kyrkan. 

Frans Petter von Knorring av Håkan Bonds, 1965

I stadshusbacken, öster om trappan, finns en porträttbyst föreställande den stora folkbildaren Frans Petter von Knorring (1792-1875), vänd åt väster. Bysten är en replik av en staty i helfigur, som restes utanför Finströms kyrka 1963.  

Håkan Bonds (1927-2008) färdigställde verket i juni 1964 på uppdrag av Mariehamns stad. Bonds kom ursprungligen från Kökar och hade utbildat sig 1947-52 på skulptörlinjen vid konstfackskolan i Stockholm och från 1952 på Konstakademien. 

Ytterligare en bystreplik av von Knorring finns i Ålands sjöfartsläroverk, emedan han anses vara en av skolans grundare. 

Julius Sundblom av Viktor Jansson, 1948

Julius Sundblom är en viktig historisk figur på Åland. Han är känd för grundandet av Ålands första tidning, för arbetet att försöka återförena Åland med Sverige och som lagtingets första talman. Efter hans död 1945 började man på allvar planera att hedra honom med en staty.  

En kommitté tillsattes som skulle förbereda frågan och en penninginsamling gjordes. Man beslöt att monumentet skulle gjutas i brons och avbilda Sundblom i helfigur och man började diskutera vilken konstnär som vore bäst lämpad för uppdraget. 

Den produktiva bildhuggaren Viktor Jansson (1886-1958), som hade studerat vid finska konstföreningens ritskola 1903-1905 och besökt Paris i flera repriser, utsågs att göra ett modellförslag till statyn. Viktor Jansson, som också var författaren och konstnären Tove Janssons far, hade tidigt uppvisat en målerisk realism och senare utvecklat sin stil mot en sluten form och förenklad linjeföring.  

I september 1947 hade man, efter vissa besvär, bestämt att statyn skulle placeras på torget nedanför stadshuset. Samma månad fastslogs också med säkerhet att Jansson skulle få uppdraget att fullborda skulpturen.  

Verket anlände till staden den 19 augusti 1948 och avtäcktes fyra dagar senare, exakt tre år efter Sundbloms död.  

Landskapsvapnet av Håkan Bonds, 1978

År 1977 hade Håkan Bonds gjort ett förslag – en modellrelief i gips – till utsmyckning av Självstyrelsegårdens marmorfasad. Konstkommittén som hade hand om frågan beslöt att rådgöra med arkitekt Helmer Stenroos, som ritat byggnaden, innan beslut kunde fattas om huruvida reliefen skulle huggas in i den västra fasaden. Denne hade ingenting emot förslaget, men tyckte att reliefen krävde en djup inhuggning.  

Kontraktet tecknades med Bonds 1978 och samma år placerades reliefen på angiven plats. 

Den fyller sin funktion mycket väl, och har ett starkt symboliskt värde för landskapet. Den understryker därtill byggnadens offentliga karaktär.  

Ståtbådan av Alvar Donner, 1980

I samband med att nya Självstyrelsegården byggdes beslöt de åländska kommunerna att som gåva pryda huset med ett eller flera konstverk. En tävling där åländska konstnärer inbjöds att delta utlystes den 1 april 1978. 

14 förslag lämnades in till den tillsatta kommittén, varvid sjökaptenen och prosten Alvar Donners (1913-1981) förslag Ståtbådan rekommenderades inför den kommunala samarbetsnämnden, som godkände kommitténs beslut.  

I slutet av maj 1980 stod Ståtbådan klar, efter att en anonym donator löst de sista problemen, och den avtäcktes den 9 juni i samband med självstyrelsedagens festligheter inför cirka 400 åskådare.  

Alvar Donner har förklarat att ”ålänningarnas självkänsla” är verkets centrala tema. Han berättar för tidningen Åland den 11 juni 1980, att han fick inspirationen från ett 1800-talsfotografi av två präktiga åländska skeppare i full stass med sidenbrännare på huvudet och blankläderskor på fötterna, taget hos en fotograf i London.  

Att metallskulpturen, som utgörs av två stiliserade sälar på en klippa i havet, fick en markerad baksida vänd mot Självstyrelsegården, beror på att den först var tänkt att göras i vitt trä och placeras mot en vägg inomhus.  

Verket flyttades lite norrut i samband med självstyrelsens 75-årsjubileum 1997 då platsen där den står fick en ansiktslyftning. 

Nikolai Sittkoff av Mia Arentz-Grastvedt, 1994

Familjen Sittkoff inledde sin handelsverksamhet i byn Skarpans vid Bomarsunds fästning i Finström redan före Mariehamns grundande.  

Nikolaj (1828-87) var den mest framgångsrika av familjemedlemmarna, och kom att bli känd som Ålands första riktiga storredare.  

Han hade startat sin bana som handlare under 1850-talets slut, men flyttade sin handelsrörelse till Mariehamn 1865 där han på allvar etablerade sig som skeppsredare 1869.  

Sedermera blev han en dominerande person i Mariehamns ekonomiska och sociala liv; och vid sin död hade han en flotta omfattande sexton fartyg på sammanlagt 6000 registerton.  

Eftersom få personer är mer förknippade med Mariehamn än Nikolaj Sittkoff beställde man 1993 en staty föreställande mannen av konstnären Mia Arentz-Grastvedt. Den skulle placeras vid ingången till den galleria som bär hans namn.  

Det porträttlika monumentet avtäcktes på självstyrelsedagen följande år.   

Mariehamnsgumsen av Juha Pykäläinen, 1997

Mariehamnsgumsarna eller Mariehamnsbockarna köptes ursprungligen in av Tekniska verken för att pryda gågatan i Mariehamn, i motsvarighet till gågatorna i flera andra europeiska städer där man har med lekfulla djur. Mariehamnsbockarna, eller Gumsarna är gjutna i färgad betong. Det rör sig om sex betonglamm och -bockar som avtäcktes i slutet av september 1997.  

Verket var tänkt att liva upp gågatan och ge barnen en möjlighet att underhålla sig själva, eftersom bockarna är sittvänliga i härligt rundade former.  

Under årens lopp har verket fått många skador och i samband med en restaurering av dem beslutades det att verket skulle flyttas till Miramarparkens övre däck vid gaveln till Mariehamns stadsbibliotek 2014. 

Juha Pykäläinen (född 1953), som står bakom skulpturen, har framträtt i många genrer och har i sina målningar gjort sig ett namn som lyrisk skärgårdsskildrare.  
Han har skapat ett flertal offentliga verk i Mariehamn. 

Swing av Satu Kiljunen, 2009

Det som besökaren till konsert- och kongresshuset Alandica först möter är konstverket Swing av Satu Kiljunen (född 1955). Skulpturens namn för med sig associationer till mjukhet och rörelse och härrör till verkets böljande vågformer. De två böjda aluminiumplåtarna, som har målats med miljontals små punkter i olika färgskalor, skapar en dynamisk kontrast till byggnaden.  

Satu Kiljunen, som studerat vid bildkonstakademin i Helsingfors och som var professor i konstnärlig forskning vid samma institution 2000-2003, är numera bosatt i skärgårdskommunen Kökar i Ålands sydöstra hörn. 

Verket tillkom efter en tävling utlyst av Landskapsregeringen och avtäcktes den 20 december 2009. 

Vindöga av Simon Häggblom, 1998

Sommaren 1995 växte ett nytt spännande sommarkonstverk fram vid stadens östra utfart. Simon Häggblom (född 1953) – som tidigare i egenskap av stadsträdgårdsmästare hade planerat stenparken nedanför biblioteket och som vid tiden studerade vid skulpturlinjen vid Konsthögskolan i Stockholm – stod bakom verket som han kallade ”Vindöga – ett fönster mellan två världar”.  

Den skulpturala installationen, som nästan liknar en lökkupol, hörde till Simon Häggbloms första offentliga konstverk. Det bands tidigare samman med biblioteket med en spiralformad vattenränna, som numera, sedan Vindöga blivit en permanent installation, avlägsnats.  

Det gamla nordiska ordet ”vindöga” betyder fönster och lever kvar i engelskans ”window”. Verket restaurerades 2016.  

Grön kvinna med ring av Timo Solin, 1999

1999 arrangerade Kulturnämnden i Mariehamn en uställning med verk av den kände skulptören Timo Solin (född 1947). Efteråt inköptes skulpturen Grön kvinna med ring av Mariehamns stad.  

Solins skulpturer, som oftast är gjorda i målad metall som har tillklippts med plåtsax, sågats och svetsas, hade av kritikerna karaktäriserats som både hemlighetsfulla och tydliga, samtidigt som de var och är en symbol för dubbelheten inom varje människa. 

Verket Grön kvinna med ring är gjort i målad plåt och stål och är placerad på Mariebads trappa. Det restaurerades av konservator Kai Nylund år 2005.  

Radar II av Stefan Lindfors, 1996 

Sommaren 1995 ordnades en skulpturutställning i Mariehamn. Stefan Lindfors (född 1962) bidrag, Radar, blev en lång svetsad och rostig stålstruktur som liknar en val eller ett uppochnervänt båtskrov. Ett segel i skulpturen skälvde och knäppte för vinden. 

Man frågade småningom Lindfors huruvida det var möjligt att Radar kunde modifieras till en permanent installation. Efter att ämnet debatterats i lokalmedierna ett tag – saken väckte på sina håll starka reaktioner – omarbetade Lindfors verket genom att ta bort seglet och lägga till en ryggradsliknande serie ståldiskar i skulpturens innandöme.  

Lindfors, som är formgivare, skulptör och filmare, hade redan vid verkets uppförande vunnit ett antal priser för sitt arbete och 1988 slagit igenom internationellt med sin Scaragoo-lampa som presenterades i Milano.  

Radar II, som den nya installationen fick heta, är belyst inifrån likt en fyr, och symboliserar de landmärken som gjorts av människohand som finns överallt längs de svenska och finländska kusterna och i skärgården.  

Idag är skulpturen ett viktigt och uppskattat landmärke vid stadens norra infart.  

Önskebrunnen av Jonas Wilén, 2009

Öspelen gästade Åland sommaren 2009. Arrangörerna ville ha en lämplig symbol för evenemanget och bestämde sig för en fontän då vatten både förenar och skiljer öar. 

I april 2008 tillsattes en kommitté som i sin slutrapport föreslog att Jonas Wilén (född 1974) – åländsk bildkonstnär och illustratör känd för sin figurbetonade konst i lätt ironisk och humoristisk stil – skulle stå för vattenkonstverket, som lämpligen placerades i Wirenska parken, grönområdet mellan Torget och Storagatan. 

 Wiléns mosaikklädda, svampformade, skapelse lyser upp torget också nattetid. 

Minnessten över Algot Johansson av Juha Pykäläinen, 2000

Algot Johansson (1898-1986) var en framgångsrik åländsk skeppsredare som började sin bana i USA 1922, men sedermera återvände till Åland. Det medhavda kapitalet använde han till att förvärva andelar i fartyg, och 1937 grundade han rederiaktiebolaget Sally som under senare delen av 1900-talet var ett av landets största rederier. Han startade också en egen varvsindustri och hade omfattande intressen i andra företag på Åland.

Verket är gjort i röd granit i vilken en glaskil har insprängts och står är sex meter över havet. Glaskilen är en kraftig markering som är tänkt att symbolisera den unge Johansson i skogen, samtidigt som det är en kraft som spränger upp ur berget.  

Verket kan idag beskådas på Ålandsplan.  

Många bollar i luften av Olle Törnqvist, 2003

Vid Bollstavägen i Norrböle står Många bollar i luften, en smal, upprättstående och transparent skulptur i en diskret färgskala, som kom till på initiativ av Sven-Erik Holmberg, VD för Holmbergs Ab i Mariehamn.  

Olle Törnqvist (född 1949) – konstnär och tidigare lektor i bildkonst vid Ålands lyceum – hade [vilket år] fått en förfrågan om att med ett lämpligt verk pryda för den aktuella rondellen, vilket Mariehamns stad och Holmbergs Ab skulle bidra till ekonomiskt. 

Namnet ”Många bollar i luften” anspelar på den höga aktiviteten i ett industriområde. Här rör sig människor av alla slag; entreprenörer och kunder och verkstadsarbetare; här finns bland mycket annat merkantil verksamhet och verkstadsindustri, men också en dansskola.

Robot av Johan Karlsson, 2016

Johan Karlssons första offentliga verk står utanför Övernäs skola i Mariehamn.

Skulpturen är inspirerad av både gamla filmer och bilder på hur man kanske trodde att framtiden såg med robotar. Men också av steampunktrenden med detaljer av gamla manometer, mässingsrör och mässingsdetaljer. Johan har också valt att inte behandla den med något så att den får rosta och få en patina som han tycker att passar bra på en "gammal" robot.  Att den fick ha en hund tycker konstnären att kanske betyder att roboten känns mer mänsklig och kan ha vissa känslor fast det handlar om en maskin.  

Upplysningen av Barbro Eriksson, 2016

Verket tillkom 2016 i samband med en tävling ordnad av Ålands konstmuseum. Konstverket installerades på museibyggnaden norra fasad 2016 och är gjort av oxiderad corténplåt  och är belyst med LED-lampor. Storlek 4,5m X 3,6m X 0,30 m. 

Barbro Eriksson ville att hennes verk skulle få förbipasserande att stanna upp och känna sig välkomna och nyfikna på vad som händer innanför väggarna. Från tanken på en tänd lykta fick ”Upplysningen” sin form samt vidare betydelse för vad som sker i Museet. Kunskap, bildning, handledning, vägledning och information. 

“Mitt verk är en del av fasaden och tar hänsyn det arkitektoniska uttryck som byggnaden har”. 

Verket kan göra huset synligt dygnet runt samt signalera till förbigående genom att ändra färgen på belysningen. Vernissage kan ha sin färg, föreläsning sin färg o.s.v. även ge möjlighet att manifestera något viktigt som händer i vårt landskap eller ute i världen. 

Gunnar och Ellens minnesmärke av Juha Pykäläinen, 2018 

Gunnar och Ellen Eklunds minnesmärke är skapad i granit och mässing med en bronsrelief på framsidan av stenen.
 
Sjöfartsrådet Gunnar Eklund (1916–2009) var den drivande kraften bakom bilfärjetrafiken som startades 1959 med Vikinglinjen Ab mellan Finland, Åland och Sverige. År 1963 tog han initiativtill att grunda bolaget Ålandsfärjan Ab, som blev SF Line 1969 och Viking Line Abp 1995. Underfyra decennier arbetade Gunnar Eklund tillsammans med sin fru Ellen för att utveckla trafiken som starkt bidragit till att Åland blivit ett välmående och framgångsrikt samhälle. 

Initiativ till minnesmärket togs av Viking Seniors som skänkte verket som en gåva till Mariehamns stad. Verket är placerad i Esplanaden på en gräsplätt mittemot Viking Lines bokningskontor. 

Maria Alexandrovna av Andrej Kovaltchuk, 2011

Mariehamn gavs sitt namn efter Storfurstinnan Maria Alexandrovna, maka till Tsar Alexander II. Bronsstatyn är en gåva från staden St. Petersburg och ryska staten och gjord av den framgångsrika konstnären Andrej Kovaltchuk. Statyn avtäcktes under stadens 150-årsfirande. 

Statyn är i klassisk stil och står i Stadshusbacken, nära stadshuset. 

Lindenkratern Dröm 60’ 340 Cydoniaplatån av Illugi Eysteinsson, 2001

Verket står vid Pub Bastun. Installationen består av tre stolpar som symboliserar årtalen 1861, 2001 och 2141. Tidsintervallet mellan stolparna är 140 år, det vill säga Mariehamns stads ålder då konstverket beställdes. 

Pumphuset Grafitti, 2017

Pumphuset målades om av det multidisciplinära konstnärskollektivet Woodhill studios 2017. Pumphuset har en lång tradition av graffitti och verken byts ut med jämna intervaller. 

Lars Midbjer

Kulturledare
Kulturenheten, kultur- och fritidssektorn
Strandgatan 29, Pb 76 AX-22101 Mariehamn
Publicerad 26.4.2021
Uppdaterad 4.5.2021

This is a service provided by Google Translate. Please note that by using it, Mariehamns stad cannot guarantee the accuracy of the translation.